Konkursinstitutet som finansiell institution

Ett fungerande näringsliv förutsätter ett fungerande konkursinstitut. På en fungerande marknad kan vi vänta oss att ineffektiva företag slås ut genom t.ex. innovativ nyetableringskonkurrens och att de effektiva företagen överlever. En vanlig uppfattning är att konkursinstitutet är ett marknadsekonomiskt reningsbad som sorterar ut ineffektiva företag. Enligt denna tolkning upphör tillgångarna i ett företag inte utan omallokeras bara till effektivare användningsområden. Ur detta perspektiv ter sig företagskonkursen som en mindre viktig procedur i en experimentell ekonomi. Mot detta synsätt ställs ett mer nyanserat perspektiv. Konkursinstitutet fungerar i viss utsträckning som ett reningsbad men andra inslag finns. Konkurser leder till betydande kreditförluster. Därigenom fungerar konkursinstitutet som en finansiell institution på marknaden. Genom s.k. bekvämlighetskonkurser omfördelas kapital i oönskad och ibland brottslig riktning. Av centralt intresse för bedömning av ett konkurssystem är storleken på de kostnader som konkursen medför. Ett syfte med studien är att utifrån en empirisk kartläggning av svenska företags nedläggningsbeteenden diskutera olika teoriers användbarhet. Ett annat syfte med undersökningen är att göra en grov skattning av insolvenssystemets kostnader. Resultaten antyder att konkurssystemet i Sverige i viss utsträckning fungerar på annat sätt än i motsvarande system i andra länder. Sverige har en av de högsta konkursfrekvenserna bland industriländerna. Indikationer finns att konkursernas andel av den totala företagsdödligheten har ökat under 1900-talet. Konkurs har blivit det dominerande nedläggningssättet bland svenska aktiebolag. Andelen konkurser som avskrivs på grund av brist på tillgångar har blivit större än andelen konkurser där utdelning finns att få. Konkursinstitutet används i Sverige som ett rekonstruktionsinstrument vilket inte är dess syfte. Detta antyder framväxten av ett ”moral hazard” problem i användningen av konkursinstitutet. Även fragmentariska uppgifter ger säkra indikationer på att betydande tillgångar omfördelas. Detta drabbar framförallt underleverantörer och konsumenter.