Ingen reklam tack – en ESO-rapport om myndigheternas kommunikation

Under perioden 2006-19 ökade andelen kommunikatörer i statliga myndigheter betydligt mer än det totala antalet anställda i myndigheterna. Att informera och kommunicera är en naturlig del av många myndigheters ordinarie verksamhet – men frågan är hur mycket kommunikation som är lämplig utifrån myndigheternas uppdrag, god förvaltning och den statliga värdegrunden. Och finns det gränser för vad myndigheterna kan eller bör kommunicera om? Opinionsbildande information kan ibland vara förvillande lik saklig och opartisk kommunikation. Är det lämpligt att myndigheterna marknadsför sig, bygger varumärken och är aktiva i sociala medier? I den här rapporten till ESO problematiserar Charlotta Eriksson och Anders Ivarsson Westerberg myndigheternas kommunikationsarbete. Författarna undersöker omfattningen av myndigheternas kommunikation, dock utan att granska innehållet i den närmare, och ger teoretiska förklaringar till att myndigheternas kommunikation ökat över tid. Förklaringarna stödjs av fallstudier av Barnombudsmannen, Polisen och Södertörns högskola. För att få största möjliga nytta av resurserna som läggs på kommunikation rekommenderar författarna bland annat att myndigheterna gör rimlighetsbedömningar av sambanden mellan kommunikationsaktiviteterna och utfallen. Myndigheternas kommunikationsinsatser bör dessutom utvärderas externt.