Avgörande mål – en ESO-rapport om sysselsättningspolitiska målformuleringar

Mål för sysselsättningspolitiken har formulerats på olika sätt av olika regeringar och det finns ingen egentlig konsensus om vad exakt det är som bör mätas eller hur själva måluppfyllelsen ska följas upp. Kvantitativa mål har fördelen jämfört med kvalitativa mål att de skapar tydliga riktmärken att utvärdera politiken mot. Att avvika från målen kan därmed innebära en politisk kostnad för den regering som ställt upp dem. I den här rapporten till ESO analyserar Lars Calmfors för- och nackdelar med ett antal, tidigare använda och föreslagna, mål. En slutsats är att det behöver utformas nya kvantitativa mål för sysselsättningspolitiken, men att det bör göras när coronapandemin klingat av – dels för att balansera nya offentligfinansiella målsättningar för statsskuldskvoten, dels för att stärka arbetet med nödvändiga strukturreformer. Calmfors föreslår två huvudmål: det första avser sysselsättningsgraden för arbetskraften i åldern 20–68 år och det andra avser antalet arbetade timmar per person och år i hela befolkningen. Därutöver är det viktigt att följa utvecklingen för enskilda grupper, till exempel utrikes födda, kvinnor och långtidsarbetslösa. På längre sikt är det angeläget att sysselsättningsmålen baseras på Skatteverkets inkomstuppgifter i stället för, som för närvarande, på AKU-data med ett lågt tröskelvärde för att definieras som sysselsatt.